Röster om långa förlossningar

Värksvaghet är en tuff utmaning för de kvinnor som föder och som det talas väldigt lite om, trots att det är så vanligt. Vi har pratat med några kvinnor som minns.

”Jag gick ner i underjorden”

Vattnet gick samtidigt som jag hoppade av bussen på väg hem från jobbet, 4 veckor tidigt. Jag ringde min man på jobbet som blev ganska stressad. Mina värkar startade nästan omedelbart. Det var bara 2-3 minuter mellan dem, nästan direkt. Men ingenting hände. Jag öppnades inte som jag skulle, trots att jag fick värkstimulerande dropp. Vi höll på i nästan 24 timmar. Jag kände tillslut att jag inte brydde mig sig om jag skulle leva eller dö. Hon fastnade på vägen ut och barnmorskan kämpade som ett djur… När jag tänker på det idag, känns det som om jag tvingades besöka underjorden för att hämta mitt barn. Hon blev mycket medtagen och tillbringade en vecka i respirator för hjälp med andningen och hade också gulsot. Jag var också var också mycket medtagen och fick förlossningsskador. Det tog oss månader att läka. Jag hade velat lära mig mer om värksvaghet innan förlossningen. Allt det som hände, kom som en chock. Men jag och min dotter har idag mycket starka band till varandra, så det kan läka.

Maja, mor till fyra barn

”Jag blev helt bortkopplad från min kropp och mitt liv i åratal”

Jag gick två veckor över tiden. Det var mitt första barn. Efter fyra dagar i förlossning med mycket lite mat och knappast någon sömn, var jag helt utmattad. Plötsligt sa barnmorskan att jag var tillräckligt öppen och skulle börja krysta. Ahhh.. ingen energi alls.. helt utan kraft.. mitt sinne och hjärta var helt bortkopplat. Jag förstod varken vad jag skulle göra, eller hur jag skulle göra det. Andningstekniken jag lärt mig försvann helt. Inget skedde naturligt Jag minns att jag hörde röster långt bort, hur de förklarade för mig vad jag skulle göra. Jag minns också att någon på något sätt lyckades vända barnet- ett otroligt smärtsamt ögonblick. Min epiduralnål i ryggen glömdes bort, vilket gav mig enorm smärta igen. Jag kände mig helt overklig och i var i total chock. Jag kunde inte knyta an till mitt barn. Ja, jag blev en frånvarande mamma och blev bortkopplad från min kropp och mitt liv i åratal.

Edith, mor till två barn

”Som en dörr som slogs igen i min rygg”

Min förlossning började ganska normalt, med lite värkar och mindre smärta hemma. När vattnet gick begav vi oss iväg till sjukhuset. Jag minns bilars ”stötfångare mot stötfångare” längs vägen dit och det var mörkt ute. Sammandragningarna började komma allt mer regelbundet. Sedan stannade allt av. En timme gick och jag minns människor i rummet som tittar på mig med oro. Då fick jag värkstimulerande dropp. Det var som om en dörr slogs igen i min rygg. Sammandragningarna blev så starka och jag tyckte det var svårt att följa dem. Jag födde mitt barn i ett slags kaos, men vilken upplevelse det var. Jag är så stolt över mig själv att jag klarade av det – vilket jag aldrig trodde att jag skulle.

Carina, mor till ett barn